För att uppnå Parisavtalets mål med att begränsa den globala uppvärmningen till maximalt 1,5 C, måste hela det globala samhället ställa om. Det här kommer att innebära en ofantlig omvandling av ekonomin: varje företag, varje bank, och varje investerare kommer att behöva ställa om sina affärsmodeller. Konkreta handlingar behövs av alla, och kan inte vänta till 2050, utan behövs nu.
Det behövs enorma krafttag för att uppnå det här målet och det pratas för lite, tycker jag, om exakt hur den här omställningen kommer att gå till. Förutom företag behöver stater möjliggöra denna ekonomiska omvandling genom ny politik och kanske även regleringar som gynnar omställningen.
Många företag, främst de som har svårt att minska sina utsläpp på kort sikt, kommer att behöva klimatkompensera för att uppnå sina klimatmål. Detta kommer att skapa ett stort sug efter trovärdig koldioxidkompensation. Koldioxidkrediter som införskaffas på den frivilliga marknaden, möjliggör denna klimatkompensation.
Idag finns en uppsjö av koldioxidkrediter av varierande kvalitet och ursprung från ett spektrum av projekt – från energiomställningsprojekt, avfallshanteringsprojekt till skogsplantering. Tittar man närmare på koldioxidkrediter från skogen, inser man snabbt att projekt som skapar dessa finns idag främst på södra hemisfären (Sydamerika, Afrika, Asien) och i USA. Det har börjat komma projekt i Europa, men ingenting i större skala. De största projekten finns i USA och Sydamerika.
Jag vill slå ett slag för den boreala skogen och den stora roll den kan spela i det globala klimatarbetet. Det är i det boreala skogsbältet världens största obrutna skogsareal finns. De boreala skogarna sköts relativt bra och uthålligt men det finns absolut utrymme för förbättringar i skogsskötseln för att främja både kolinbindningen och biodiversiteten. Ändå finns inga koldioxidkreditprojekt från skogen på seriös skala i den europeiska delen av det boreala skogsbältet.
Troligtvis beror det på kunskapsbrist och möjligen även fördomar mot klimatkompensation. Vad gäller det sistnämnda verkar det i Sverige vara ok att klimatkompensera för flygresor och ens privata koldioxidavtryck medan stora börsnoterade företag som skulle kunna göra stor skillnad om de klimatkompenserade, har ännu inte riktigt kommit igång. De stora svenska skogsföretag som skulle kunna vara leverantörer av koldioxidkrediter är framförallt oroliga att anklagas för greenwashing av andras smutsiga verksamheter. Det finns också en dimension av oro över den faktiska konkurrens om skogen som en koldioxidkreditmarknad kan ge upphov till. Det kan ju driva upp virkespriserna på sikt. De svenska skogsföretag jag har pratat med är därför i bästa fall försiktigt nyfikna på möjligheter med koldioxidkrediter, och i sämsta fall helt emot dem.
Skepticismen, vill jag gärna tro, kan bero på kunskapsbrist om hur koldioxidkrediter från skogen fungerar. Om intresse finns kan jag skriva mer ingående om olika upplägg och metodik för koldioxidprojekt från skogen i kommande blogginlägg. Till att börja med kan det räcka med att nämna att koldioxidkrediter har utvecklats och funnits i ca 20 år på andra håll i världen. Den mest utvecklade marknaden och kompetensen finns i USA. Det finns ett antal organisationer som kontrollerar och verifierar krediternas kvalitet och trovärdighet, och de bästa finns också i USA. Det finns en lång rad tillämpbara projektmetoder som kan fungera i Norden. Man kan också utveckla egna.
Det som behövs globalt sett idag är att skala upp koldioxidkreditprojekten så att man skapar en stor volym koldioxidkrediter. Suget efter dessa syns på det stigande koldioxidpriset, som inom den reglerade EU marknaden just nu ligger på 43 EUR/ton CO2e. På ett ungefär kan man säga att 1 ton CO2 = 1 m3sk, dvs. att man kan få 43 EUR/m3sk netto för sin skog utan att avverka ett enda träd. Koldioxidpriset spås stiga till nivåer kring 100 EUR/CO2e inom överskådlig framtid.
Det behöver nämnas att den frivilliga koldioxidkreditmarknaden, där koldioxidkrediter från skogsprojekt köps och säljs, inte når samma prisnivåer som de reglerade. Priserna på den frivilliga marknaden variera alltifrån 3-4 USD/ton till 100 USD/ton. Denna variation och osäkerhet, samt det faktum att den oreglerade marknaden saknar regler och transparens, bidrar säkert också till att de nordiska skogsföretagen är avvaktande.
Om jag var privat skogsägare, skulle jag fråga min skogsägarförening om de kan hjälpa mig sälja koldioxidkrediter. Skogsägare har olika mål med sitt skogsbruk och det finns de som gärna vill bidra till mer biologisk mångfald i sina skogar. Samtidigt behöver många en intäkt från skogen, och då skulle intäkter från koldioxidkrediterna komma väl till hands. Intäkter från koldioxidkrediter borde vara särskilt intressanta för skogsägare i norra Sverige, där virkesmarknaden i princip inte fungerar (då den består av ett fåtal dominanta aktörer).
Om jag var ett skogsföretag skulle jag titta på möjligheten att få intäkter från skogsområden där traditionellt skogsbruk inte längre är önskvärt (t.ex. fjällnära skog och skog med höga naturvärden som ännu inte är frivilligt eller formellt skyddade). Man får då intäkter, samtidigt som man bidrar till att skapa och bevara naturvärden – och man har skogen kvar.
Till nästa blogg, här är lite läsning jag rekommenderar:
- För familjeskogsbruket/skogsägarföreningar:
- Om koldioxidkrediter från skogen generellt:
Higher price or the highest price? Inside the forest carbon market. (artikel från Conservation Finance Network som finaniseras av bl. a. det berömda universitetet Yale)
- Om koldioxidkrediter från olika sektorer inklusive skog, är Verra en fantastiskt organisation och resurs.
